Den svarta kolonnen reste sig mot stentaket på den lilla ön. För bara någon minut sedan hade det funnits en hissdörr. Gustaf stapplade bakåt och stirrade på pelaren. I minnet låg sjukhuskorridoren med sin stickande lukt av rengöringssprit. Nu fanns bara den unkna vinden som slet i hans läkarrock.
Han sjönk ner på stengolvet och lutade ryggen mot pelaren. Framför honom sträckte sig ett oändligt hav utan horisont — mörkt och kvävande. Ingen himmel, bara ett stentak där svartgröna pölar av fukt gled fram mellan sprickorna. Ett underligt ljus sipprade upp från havsbotten och skapade sköldpaddsliknande spökmönster mot oändliga rader av pelare. Inte en människa så långt ögat kunde nå. Inte heller någon väg ut. Nu väntade bara en kamp mellan hunger och galenskap.
Ännu hade han inte sett det uråldriga skeppet, som bröt vattnets ljus på sin väg över havet.
