”När bekantskapen med döden en gång var gjord, var första steget till vänskap med honom taget. I stället för en plågoande och förföljare, blef dödstanken hans stundliga, förtroliga sällskap. De togo in tillsammans på dystra tredje klassens hotell, delade bädd i öde sofrum, som varit forna furstars praktgemak, bestego Vesuvius, gungade i samma båt under hvalfven i Capris blå grotta och i samma gondol på Venedigs kanaler. Men den fordom så grymma rösten bytte tonfall och blef en mild, vemodig kvinnostämma, som talade om ro och hvila antingen den steg ur gatornas buller och hästarnas tramp, ur Medelhafsdyningens brus eller ur roddarnes fasta årtag. Han somnade in om nätterna, medan hans egen puls slog takten till de kända orden, och han vaknade utan skräck om morgnarna, när de ljödo ur trätofflors tramp på vestibulens vittrande mosaik utanför hans sofrum.”
Karl August Tavaststjerna (1860–1898) var en finländsk författare och poet. Med sin första roman, Barndomsvänner (1886) förde han in realismen i Finlands svenska litteratur.
